I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som äfven bevistades af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan rå för sina böjelser eller hjelpa att man träffar nära bekanta till de vänner, man mest värderar? Följderna af dylika oförutsedda omständigheter äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en öfvergående skilsmessa emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på eftermiddagen axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som reglerade torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags eftermiddag.
Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad, Björnstjerne Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på samma egor »Solbakken»; icke Synnöves, utan den norske diktaren Kristoffer Jansons gård. Denne senare är så öde och tom som den pessimistiska verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till Amerika, möbler och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu till det yttre så vackra huset, då grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens det härliga läget, icke solglans och skogsdoft kunde förjaga det sorgliga intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga »Solbakken», som, Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska berättelse.
Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär samma skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade kuriosa och nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare gifvit honom. Åsynen deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen någorlunda stor norrbagge kunde falla på den tanken att stånga i hjel unionen med ett sådant litet leksakshorn.
Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt belägen gård på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade Vonheim—det kan finnas en folkupplysning, som förmår en att glömma både tiden och dess mörker—; vår egentlige värd följde oss ett stycke uppåt »i stigningarne» och sade besked om gården. Men att hålla tankarne fästade vid en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i aftonbelysning, voro vi för högt uppe till att kunna, och så ryckte vi efter en temligen lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren stod öppen, dörrarne till rummen likaså. »Det är här man väntar oss», sade vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»—intet svar. »Gå in i nästa rum, så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig framåt i denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag följde föreskriften och öppnade en dörr—»Är här någon?»—»Nej», svarade nattens tystnad.
Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till ett rum, der jag försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i hvilken två personer, antagligen ett kött, helt lugnt reste sig i sittande ställning och svarade: »God qväll!»
»Är detta gården Berge?»—»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de åter ned sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att utforska hvad det var för folk, som gått in genom deras dörrar. Lycklige gausdalare, det var ej sista gången vi funno eder sofvande i edra boningar utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro, annorstädes i verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!
Berge låg icke »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om tre ypperliga sängar.
Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska sommargäster, bekanta till oss; men jag vill ej derför besvära någon med att döma om vår öfverraskning, när vi om morgonen öppnade dörren till matrummet för att beställa frukost och funno ett bordsällskap af sexton à aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del dagligen afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk, stärkande luft för både kropp och själ.
Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning så mycket kött och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi på sätrarne endast skulle få njuta af lefvande djurs närvaro. Men den grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi kostade oss dock ej mera än 1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann räkenskap.)
Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en bit på vägen af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot oss följer oss ännu.