Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen rask marsch, »på det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle bestiga för att träffa våra kamrater.
VII.
Till fjells!
»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de ej förmådde tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne under den norska sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till »vidderna», om der ej passas väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne», frågade vi en mötande qvinna, just som vi stodo vid foten af fjellet. »Nej da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i öfversättning.
För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och utropen i norska språket ljuder starkt nekande, ja rent af opponerande mot det man anför.—Kanske det bara är denna egenhet man har att tacka för de små missförstånden brödralanden emellan, ty, som bekant, lyder högsvenskan mest jakande, äfven i nekande satser.
»Undrer os just hvad vi få at se över de höje fjelde!» tänkte vi och klefvo tappert uppåt på sätervägen, som här var bred och tydlig, men brant, så att vi snart flämtade, som efter den vildaste galoppad; dock kände vi oss betydligt höjda öfver dylika flacka ansträngningar, ty då vi sågo oss tillbaka, reste der sig en ny fjelldekoration öfver den som vi beundrat nere i dalen. Kandidaten förhörde sig om vår hjertverksamhet, fann den vara efter omständigheterna god, och så klefvo vi åter på en stund emellan gran och björk, doftande Linnæa, pyrolaarter och en hel mängd skogs- och ängsblommor, som redan före midsommar ha utblommat i Skåne. Detta var ju för oss en ny vår. Varma voro vi både för oss sjelfva och för fjellnaturen, men vi törstade blott efter att nå upp, ty i detta välsignade land dansa bäckar ned från fjellens remnor, skära gångstigar, störta ned vid landsvägen i rännor och hoar, breda sig som fina slöjor ut öfver stupande afsatser, så att om man i Norge dricker spritvaror är det ej vattnets skull, det veta vi af fyra veckors erfarenhet.
Då vi arbetat oss uppåt en timmes tid och af rent psykologiska orsaker lifligt beklagat våra föregångne kamraters ansträngningar, i stället för att tala om våra egna, mötte vi två flickor. »Ha vi långt ännu upp till sätrarne?»
»Nej da! Tre timmar. Ä' ni långt borta ifrån?»
Kandidaten har tagit så pass många examina, att hon ej nu tyckte om närgångna frågor, och vi två andra ha ingen förkärlek för ett utbildadt examensväsen, så svaret blef först ett flämtande ja; men en blick in i de oskyldiga barnens vidöppna ögon bevekte ett par läppar till att utsläppa den upplysningen, att vi voro svenskor.
»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga på Karlstadssätern midt emot.»