»Dina känger äro dyvåta och du understår dig ej till att gå på i ullsockorna!»
»Jag har ju endast bomullsstrumpor,» invände den treskande, men tystades ögonblickligen med en kopp kaffe, två kakes samt med hotelse om en fladbrödssmörgås med mesost. Detta gjorde henne undergifven.
Men då jag, efter att en stund ha varit ute för att studera väderleken samt sätergrisarnes sällskapsvana, hvilken ej tillät dem att låta en gäst och främling gå allena, återvände till stugan, hade kandidaten redan, med tillhjelp af en yllemaggördel och två »Stockholms Dagblad» förvandlat Herthas ena fot till ett oformligt bylte, och en grof handduk jemte ett par, mig tillhörande nummer af en Helsingborgstidning, tillgrepos för att vanskapa den andra foten medan offrets ögon uttryckte en nästan vild triumf.
»Jag tyckte det var synd om henne; dessutom måste hon ut ur röken här», ursäktade sig kandidaten. Och så gick Hertha ut för att taga sig en förmiddagspromenad, åtföljd af sin läkare, som dels höll vaksamt öga med byltena på hennes fötter, dels med grisarne, hvilka hon dessutom »konverserade» med tillhjelp af en större käpp. Dessa dagars brist på köttmat hade hos oss alla väckt vissa sväfvande anslag mot sätergrisar i allmänhet, och det fans mer än en bland oss som undrade, om der aldrig—skedde någon »olyckshändelse med dödlig utgång», bland dem, och nu angreps Hertha af en rent oemotståndlig lust att sparka i hjel ett af dessa sällskapsdjur; hon påstod, att denna köttsliga lust härrörde sig från hennes märkliga fotbeklädnad.
För att ej gripas af samma lust, bad jag budejan om lof att få besigtiga hennes kött, det insaltade naturligtvis, och då kom hon in med en stor träbunke, innehållande några stycken »blegfedt» fläsk, en afgnagad stor, torr oxskank och en bit af en mörk knagglig käpp, som uppgafs vara »fårpölse». All lust till nästans kött försvann ögonblickligen vid den synen; det beslöts att säterkosten skulle upphjelpas med maccaroni och chokolad. Emellertid beträdde vi säterfolket ätande något ur en stekpanna, och detta hade en betänklig likhet med färskt, uppstekt kalfkött. Herthas forskningsifver ledde till det resultat, att hon efter en stunds hemlighetsfullt sysslande vid spiseln öfverraskade oss med att framsätta en tallrik stek, hvilkens åsyn jagade blodet från kandidatens friska kinder, och det var omöjligt att få henne till att förtära något af den väl anrättade köttmaten. Hon hade nemligen—kanske med latinets tillhjelp—förstått en för oss obegriplig antydan, att två genom benbrott förolyckade elgkalfvar blifvit funna, slagtade och delade emellan de närmast belägne sätrarne. Vi började frukta att få återse vår andel af elgkalfven som »Gjengangere».
Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan—vi hade hjelpt oss med våra handdukar och sjalar—samt äfven lemnat kamraterna med småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego misstankarne till full visshet.
Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den gästvänlige säterguttens hem.
Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade »norrbaggar»
Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen, och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten »stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden; hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning, förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.