Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i stugan, och der stod nu kandidaten i blå—låt mig säga, gymnastikdrägt, omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag storskrattande vid statyens fötter.

Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen, att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe, oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.

Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga »anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli hushållare, och den synen var rigtigt vacker.

Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas en bebodd fiskarhydda.

X.

Husvilla.

Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss; lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor, troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.

Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.

Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en kikare, och jag tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik nödvändighetsartikel.

Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt; skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.