Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!
Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår! Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.
Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne, hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell, sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust, närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton visat sig på sätern.
Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält, genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan: »Hvar befinna vi oss egentligen?»
I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom öfvertygade vi oss alla, men hvar fans då Nordboden? Hade vi gått förbi den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som måste finnas här i närheten?
När jag nu nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som då var fjerran från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften der uppe—ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.
Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!» Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!
Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af denna elffåra.
Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha sitt på det torra.
Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans menniskotungor.