Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten (icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och ligga—valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i vattnet.
Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och, enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att om någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från vår sida.
En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor, och jag begaf mig ut, kom öfver en sten, raglade fram öfver två, spände tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.
Vid denna röst, den välbekanta, jag vände om bland klippblock branta och gick tillbaka tum för tum.— Ja, kärlek, du gör menskan dum!
Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.
»Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves ett sätt att komma öfver om det gäller.»
Ja, jag visste detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd' ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde af henne sjelf dragas upp på det torra.
Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»
Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall komma, men narra mig ej till att skratta!»
I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma som nybakade studenter.