I ofrivillig språngmarsch kommo vi ned på landsvägen i dalbottnen, och ingen må förtänka oss att vi talade mindre berömmande ord om norrmännens påfund att lägga en gästgifvaregård högt uppe på berget vid andra sidan, så att vi måste klättra uppför en väg, brantare än vi då, när vi aldrig pröfvat norsk skjuts, skulle haft lust att åka utföre. Vägvisarne synade på afstånd gården, trodde ej att den kom nedåkande, för att hemta oss, sågo ej heller till någon elevator, det är uttydt hiss, stötte stafvarne i fjellsidan och sträfvade uppåt. Vi andra efter, i vårt anletes svett tänkande på ett dagligt bröd i limpform, men lusten att plocka kumminkål brändes bort i solhettan.

I ett stort rum, som i sig förenade kök och stuga samt representerade forntid och nutid genom den öppna spishällen, som gjorde skäl för sin plats, och den roterande jernspiseln, som stod der för syns skull, hade gästgifvarmor, redan då vi tre anlände, blifvit af vägvisarne förhörd i köksvetenskapen, utan att lemna stort annat svar än: »Eg veit ikke eg.» Nu anstälde vi samfäldt ett skarpt korsförhör med henne och pigan, hvaraf framgick, att der i huset fans ägg, fläsk, potatis, af fjolårets skörd naturligtvis, någonting som kallades »köttkakor», men befans vara hårdt stekta kotletter af oxkött. Der fans äfven »hermetik», och deraf slutade vi, att gästgifvaren var högerman, liksom Svend Opsal, som också svärmade för sådana väl konserverade köttbitar.

Vi begärde att få af allt, utom konserverna, och då begreppet soppa här tycktes vara nästan väl svagt, bestälde vi äfven »multebär» (hjortron) med grädde. Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam—detta skall ej tagas som en tidningsanka—och der fans flere än kandidaten, som med skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg.

Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta måltiden. Men samma märkliga rum, som inneslöt de två ofantliga spisarne, matbordet, bänkarne, hunden, och ibland fick ett flygtigt besök af en utomordentligt humoristisk gris, var äfven barnkammare. Är det sant, att det är menniskans omgifning, som präglar hennes karaktär och utbildar hennes slumrande anlag, så var det väl barnskriket, som i så stor hast förvandlade Ellen till en sjungande barnsköterska, och då var det väl den omgifvande rå potatisen, som i lika stor hast väckte Herthas slumrande kökssnille, så att hon erbjöd sig att skala en del deraf, »bara det gick fort.» Kandidaten, som läst filosofi, påstod, att alla dessa husliga dygder frampressades af hungern; men som hon alltid hade en välsignad frisk matlust, kan hon förklaras jäfvig i detta ännu oanrättade mål.

Tillbakavisad vid potatisskalningen hade äfven Hertha sökt ett ögonblicks hvila, då Ellen störtar in till oss med nedfallen hårfläta, med fasa i anletsdragen och en smutsig barnunge på armen. »Hjelp, menniskor, Ave, Hertha, Heggen! Gästgifvarmor vill värma upp köttkakorna i hett vatten, rädda dem, eljes äro de förlorade!» Ut störtade hon och efter henne Hertha; några ögonblick af tyst, hemsk väntan, och så klingade åter Ellens barnvisa genom köksdepartementet, för oss tre ett tecken på, att Hertha öfvertagit köttkaksafdelningen.

Har man endast ett bra stort förråd af tid och tålamod, så blir en norsk gästgifvaremiddag alltid färdig till slut; här hade vi för litet af den senare varan, derför fingo vi de efterlängtade potatisen halfrå in på bordet, men vi funno dem ändå förträffliga, och de tunna, saftlösa, två gånger stekta, ur vattennöd räddade köttkakorna voro försvunna innan kritiken hann undersöka dess värde. Emellan första och andra rätten var ett längre uppehåll, så att Ellen åter igen fann sig föranlåten att spela rolen af barnsköterska. Och åter igen kom hon med ungen i största hugg och rapporterade, att »menniskan» kräfde tillsyn, ty nu ville hon vispa upp alla de tio ägg, som vi skulle ha »förlorade.» Hertha sade hastigt något, som ej hördes ut i köket, satte af i Ellens spår och kom tillbaka med en blandning af hälft äggröra och hälft förlorade ägg, i vacker förening på ett fat. Pigan kom med stekt fläsk och Ellen efter, nu utan barnet på armen. Tredje rätten, multebären, fjorårets gröda, jagade oss från bordet genom sitt äckliga utseende och ännu äckligare smak.

Oaktadt husets folk tycktes vara mest belåtna med de gäster som foro der förbi, beslöto vi att stanna der öfver hela följande dag för att laga våra kläder samt tillställa stortvätt, och vi afskräcktes ej derifrån genom den stora dosis kanel, som kryddade teet vid vår aftonvard.

Andra aftonen kom en trupp norska och svenska studenter tumlande ned från Jotunheim och nu ned för berget, ofvanför gården, hamnade på förstugubron, stötte med alpstafvarne i marken och ropade så innerligt svenskt matfriskt: »Mat, mat!» samt tillade sedan med svensk omtänksamhet frågan: »Är detta Kvistberg?» Vi hade ej mod att senare spörja dem om köttkakornas tillstånd, men af en norsk lärare, som med sin son ämnade sig till Espedalsvattnet, hörde vi, att kanelen ej tagit slut med det kryddade vatten, som vi blifvit bjudna.

Vi inackorderade oss nu hos den, lindrigast sagdt, tystlåtna och mörkblickande husmodern för ett pris af 2 kr. per dygn, och sofvo så i tre sängar, öfverfulla af halm- och fjäderbolstrar.

Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt, men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar, kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.»