»Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka lut?»
»Skall du tvätta, du?» Det lät otäckt ringaktande, men jag vek ej för det, utan förmådde dem till att hänga en kittel öfver elden och förse mig med nödigt tillbehör till en stortvätt. Och när jag så, iklädd gästgifvarmors kjortel och tröja, samt en stund omgifven af allt husets folk, utöfvade min tvätterskegerning, ingaf jag så stor aktning, att jag, sedan kläderna blifvit vederbörligen kokta, fick det korta besked: »Vi ska skölja tvätten för dig, du.» Detta skedde också, och skördade jag stor heder och beröm af alla kamraterna för detta hvitglänsande arbete.
Denna middag bortblandades mina gröna kålfunderingar af en rödgrå vattensoppa med ett stackars söndrigt sviskon per mun. Här fans vid gården ett försök till trädgårdsanläggning, men inga andra grönsaker än rofvor, och för min del hade jag ännu i allt för friskt minne den rofva jag satte i elfven, för att längta efter dessa späda stackare.
Tredje dagens morgon bröto vi upp, lemnande största delen af vår packning qvar hos gästgifvarmor, ty nu, då den första planen gått om intet, måste vi, för att sedan komma till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, gå samma väg tillbaka. I det skönaste sommarväder och med den norske läraren och hans gosse till sällskap gingo vi nu på banad väg, men under stark stigning genom den härligaste natur till Dalbacken, der vi legde båtskjuts för att ro oss öfver det vackra, 2,388 fot öfver hafvet belägna, Espedalsvattnet. På norrmännens begäran förskönades färden genom svenska sånger, afsjungna af två våra kamrater, och roddaren tyckte, att vi var »et fornöjeligt selskab». Båtfärden varade ett par tre timmar, och afgiften derför utgjorde 70 öre för hvarje person.
Vi landsattes vid Megrunden, nedanför foten af Rutenfjellet, och ryckte fram i sluten trupp mot de närmaste af de två bondgårdar, som lågo här vid stranden.
En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och »eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära: duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat. Men minst ett halft tjog ägg myste mot oss från den hvita bordduken. Dock, ingen bordsglädje skulle vara fullkomlig för oss; äggen föreföllo mig hafva en antiqvarisk smak, och då kandidaten modigt anföll sin andel af dem, hade det till följd, att hon, med en hotfull blick på den salta forellen, flydde från bordet och hade i någon stilla vrå bland bergen en obevittnad uppgörelse, der utgiften lär ha betydligt öfverstigit den senaste inkomsten. Vi sofvo sedan här i sängar med resortmadrasser och hade framför våra fönster ett fjell, i hvars skrefvor små snöfläckar glänste emellan de låga björkarne.
Följande morgon bestego vi det 4,866 fot höga Rutenfjell. En välvillig munter gris af en fots längd, som hade sin lilla bädd och tråg vid spiseln, envisades att vilja vara vår förare, men husmodern tog honom ömt i famn och gaf oss i stället en man, vår unge hygglige värd, till ledsagare, ty himlen var full af skyar och vi fruktade råka ut för dimma. Dimma och grisar stå, som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar och fjellknaggar. Men så kom »uren», dessa fält af idel skarpa fjellflisor, jettestenar, hopade öfver hvarandra, slängda och vräkta omkring hela fjelltoppen, så man ovilkorligen kom på den tanken, att då de grekisk-romerska titanerne reste sig upp mot unionskungen Zevs-Jupiters absoluta veto, utkämpades deras sista strid här på de norska fjellryggarne. Det vore önskligt, att någon unionsvänlig fornforskare närmare undersökte denna »ur» och så genom urtidens händelser belyste nyare tiders urtima riksdagar.
Då vi sträfvat oss upp till fjellets topp, var Jotunheims snöfjell till största delen höljda i skyar. Troligen spelade de gamle jettarne oss detta spratt till straff för det vi på annan väg, än genom mäns bemedling, sökt närma oss dem; jettar och deras gelikar ha aldrig haft rykte för att främja frihet och framåtskridande. Men härligt var det ändå här uppe, och med nöje lade vi våra visitkort till dem, som vi funno på en af föraren känd plats, och satte oss så för att se upp och ned på verlden omkring oss. Vi bådo vår förare förtälja något.
»Här är en sägen om detta fjell, den är stygg att höra,» svarade han, men oaktadt varningen ville vi höra den. Mannen tvekade, men berättade så om en förare, som dräpt en resande och plundrat liket. Jag vill ej återgifva sägnen, som gjorde ett hemskt intryck på oss alla, ett intryck, som Ellen dock bortjagade med ett par käcka visor.
Och så kraflade vi oss ned genom uren och vidare genom hvitmossa och ljung. På något afstånd syntes en snöfläck; Ellen satte af i rigtning mot den, vi efter, för att möta henne och få del af den snö, vi sågo henne upphemta ur fjellskåran.