»Käre, snälle Ambrosius, kan icke du, som är en man, skilja oss af med odjuret! Vi ha gått en kilometer, vi ha gått två i detta sällskap, och ännu tåla vi det! Tänk bara hvilken oro det skall väcka i nötets hem, när en så framstående medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du få se att vi i detta sällskap komma intågande i Lillehammer, och der kan till yttermera spektakel hända oss, att vi bli beskylda för att ha lockat besten med oss.»
Ambrosius stannade, såg sig förstulet tillbaka, fann att den objudne reskamraten, som en stund stått tvekande, nu åter satte sig i gång och började lunka efter oss, nu och då utstötande höga rop. Han stoppade hastigt sin pipa, bad kandidaten »stå för», medan han tände den, drog så några kraftiga drag, vände sig om mot den objudne kamraten och ropade med en stark manlig välljudande stämma:
»Hold kjæft, ko, du kjeder mig!» svängde sig så på klacken, räckte sin gummiklädda arm inbjudande åt den i systerkappan klädda kandidaten och skred framåt med lugna steg.
Detta manliga uppträdande hade en märkvärdig verkan på nötet, en ko med messingsknappar på hornen, till tecken att karakteren var »tvivlsom», och med en klingande bjellra kring halsen, en symbol af hennes rang, heder och värdighet som fäledare i den krets hon tillhörde. Kanske var det just denna hennes ställning i samhället, som gjorde henne otillgänglig för en annan behandling, än den som Ambrosius bestod henne; kanske var det blott språket, kort, kraftfullt som från en man, hvilken en gång möjligen kan komma att utfärda provisoriska lagar för menskliga varelser, som fått knappar på de hotande hornen; kanske var det också vårt skratt, som i förening med Ambrosii djupa allvar talade så starkt till kossans sinnen, ty hon gjorde helt om och viftade med svansen.
Sedan sågo vi henne stanna hos en flock af sina likar, och på deras häftiga råmande och i det hela naturalistiska beteende kunde vi sluta, att der hölls ett slags politiskt möte med tal om allt det öfvermod, öfverförfining och öfverflöd, som öfversvämmar den öfverklass som kallas menniskor.
Händelsen anföres i detta filantropiska verk till vägledning för andra vandrare, hvilka på sin stig bli utsatta för efterhängsenhet af mindre utvecklade individer, hvilka hafva den fixa idé, att ett intelligent sällskap kan låna dem en smula glans, för hvilken senare de så ofta glömma sina pligter som bjellernöt.
Prisande vår manlige kamrats stora politiska förstånd och hans mod, då det gälde att i kapp med kandidaten klänga öfver höga stafgärden, för att komma åt det öfverflöd af hallon, som jag upptäckt, intågade vi i Lillehammer.
Här styrde vi genast våra steg till Johannesens hotell, fingo vårt förra trefliga rum, nästan en sal, sedan »den unge fyr»—norskornas vanliga benämning på Ambrosius—fått sig ett qvarter anvisadt i ett trefligt rum intill matsalen.
»Ave, du, vi må ha noget at skrue i os!» voro hans första ord då han såg det dukade bordet. Om det var af missnöje med benämningen »den unge fyr», hvilken han fann något opassande för sin svarta skäggbotten, eller det blott var en välsignad god matlust, som allestädes kom honom att anställa fruktansvärda förödelser »på norsk föde», kan ej nu afgöras; men säkert är, att äfven Johannesen borde få ett godt begrepp om hvad dödliga turister kunna förtära efter en cirka sexton kilometers vandring. Ty det är till att märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten vid de dukade borden.
Det blef temligen sent på aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter regnet borde te sig ännu ståtligare. Hertha stannade qvar på hotellet, ty dels hade uppträdet med det efterhängsna nötet—hon är mindre van vid sådant—tagit hårdt på hennes krafter, dels hade kandidaten ett par gånger under dagens vandring fått förbinda hennes strejkande häl. Nu beslöt hon att egna aftonen åt literära sysselsättningar, ty det var henne förbehållet att föra de anteckningar, hvilka skulle utgöra källskriften till detta stora verk. Med den anmärkningen, att när en menniska lider af någon skavank, griper hon till författarskapet, tog hon nu fatt på sitt arbete.