Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det må dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten. Så till exempel hände det oss vid en gästgifvaregård, dit vi under det fortfarande regnet kommo med skjuts, men nu fortsatte vägen till fots, att vi bokstafligen blefvo utskrattade, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resväskan bildad turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga regnkappan. Kandidaten anade ej oråd, utan gick före, så kom han, men då hejdades vår gåsrad utanför gårdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi skådade tillbaka och sågo genom en öppen dörr en flock rent vikna menniskokroppar, och från dem utgingo rigtiga ångestrop, illustrerande satsen: »Den största fröjd, som menniskor känna, är blott en salig smärta». Och vi, vi stodo i en liknande ställning utanför grinden.
Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas häl och Ambrosii, en gång i förflutna tider, vrickade fot kräfde med lika rätt kandidatens läkarevård. Båda patienterna fördrogo ock sina smärtor med lika hjeltemod.
Det är dock möjligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha så vek, att hon fordrade det jag skulle midt på landsvägen predika omvändelse och förnuft för ett af de största norska nöt vi påträffat under våra vandringar. Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den påträngande varelsen ju längre den följde oss.
»Men kan du då inte allvarsamt föreställa kräket, att vi ej förmå göra något för dess framtid?» frågade hon, ängsligt blickande tillbaka öfver sin skuldra.
»Framtiden rör mig ej en smula så länge vi äro i Norge. Den nye kamraten är, som du ser, prydd med sådana tecken, hvilka utvisa vissa farliga egenskaper, men som på samma gång antyder en högre förtroendepost hos sina likar. Du bör titta närmare på kamraten och vara vänlig!» förmanade jag så moderligt som det anstår en äldre fru, när en flicka tror sig vara i fara.
»Så kan nötet hålla sig till sina likar och värdigheter och ej trafva efter oss!» utbrast hon, slående upp sitt paraply med en energi, som skaffade detta ett af sina anfall, då det alltid regelbundet föll slappt ned öfver hennes rodnande anlete.
»Efter oss! Vet du då ej att vi lefva i en tid, då alla mera framstående nöt sträfva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt förfölja? Det här kräket har inga allvarliga afsigter i afseende på dig eller kandidaten, men vill sannolikt vid lämpligt tillfälle för sin krets omtala, att det har framstående svenska bekantskaper.—Jag har sett svenska nöt, som handlat så i afseende på framstående norrmän», förklarade jag lugnande.
»Du är oefterrättlig!» påstod Hertha, men det är ovisst, om detta påstående gälde mig eller paraplyet, som hon sökte stålsätta med tillhjelp af en hårnål. »Kandidat, kan inte du bota kräket för efterhängsenhet?»
»Jag har ej närmare studerat den åkomman», log kandidaten och satte sina gulklädda fötter, vanligen af Ambrosius benämda »de små gule», i raskare takt och gjorde sig blind för alla de blåbär, smultron och hallon, som lockade vid vägkanterna.
Då nedkämpade Hertha sin qvinliga stolthet och vände sig vädjande till den manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, åthäfvor och ord: