Under vår synförrättning i staburen kom husbonden hem, och vi fingo af honom en del upplysningar om landtbruksförhållandena här uppe. Vi hade under våra vandringar flerestädes sett stora stenblock, på hvilka ordet Flom jemte ett par årtal och en hand voro inhuggna. Nu lärde vi dock fullt förstå hvad skada en dylik vårflod kan anställa; mannen pekade på den blågröna Lågen nere i dalbottnen och sade: »Der lägger flommen våra åkertegar.» Det vill säga, den rifver med sig matjorden från den branta bergshällen.

Bonden hade sin säter en mil från gården, hustrun visade oss den sadel, hon begagnade, när hon red dit upp, och vi tänkte båda, att det måtte vara en vacker syn att se henne på detta sätt färdas på den ensliga sätervägen.

Skjäggestad besöktes under dessa dagar ofta af resande, alla åkande, och bland dessa var en sportman på »bicycle», en yngling, som körde rent för lifvet i hopp att vinna en—medalj. Han kom störtande in, »som en fem år gammel hanmyre og drak lemonade værre end den gløende enden af den bådshage», som vår Ambrosius uttryckte sig, störtade ut och körde—bicycl'n i sönder, men räddade kanske derigenom sitt unga lif.

Vid denna tidpunkt voro vi fyra ännu utan någon bestämd resplan för den återstående ferietiden. Men så satt der en middag till bords med oss en ung man, som tagit sig en liten promenad uppe i Jotunfjellens snöfält, och han utstakade åt oss en väg, på en gång vacker och beqväm att vandra, då vi hade en manlig varelse att taga vara på. Innan denne menniskovänlige norrman kuskade af i en karriol, hade vi tre vågsamma qvinnor ingått aftal med honom om, att en dag emellan den 18 och 20 augusti kl. 2 1/4 efterm. mötas på ett hörn af Karl Johansgade i Kristiania, för att säga honom hur denna vandring genom Valders behagat oss.

Våra två kamrater, som trodde sig kunna fritt förfoga öfver hela september, funderade på att taga hemvägen genom Romsdalen öfver Trondhjem o.s.v. Vi togo nu d. 10 augusti far väl af våra tappra, rådiga vägvisare, hvilka dock följde oss ett stycke på vägen, Heggen med kompassen fäst i hatten, till tecken att hon ej var i officiel tjenstgöring. Afskedet lättades genom himlens sinnesnärvaro, hvilken visade sig i ett fint regn, som gjorde våra tårar öfverflödiga. Men i denna stund tror jag att vi fem liksom samlade minnena af all den tillitsfullhet, ärlighet och vänlighet, som mött oss på våra vandringar på fjell och i dal i det gamla präktiga Norge.

XV.

I Valders med Ambrosius (bihang).

Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, så att vi nu för första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt tobakspipa. Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker. Vårt förråd af paraplyer, var nu förminskadt till ett oskadadt samt ett, tillhörande Hertha, hvilket skyddsmedel var så uttröttadt af att stå i spändt förhållande till henne, att det vid hvarje vindflägt med en vänligt smekande åtbörd föll ned för hennes ansigte. Alla försök af Ambrosius att vänja paraplyet af med sådana erotiska känsloutbrott, visade sig vara fruktlösa; men hur än nämda unga qvinna behandlade det veka skydd, hon valt sig, tvangs det att fortfarande hjelpa henne med att representera elegansen.

»Nå det er godt at paraply-eselet ikke er et mandfolk!» tyckte Ambrosius, när han såg hur ömt, men tillika handfast hon behandlade detsamma.

I Kirkestuen åto vi åter en förträfflig middag, och våra samveten buro oss det glada vittnesbördet, att vi tagit in näring för mer än en kronas värde, så att vi med fröjd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick nu på, som om det arbetade på beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i hopp att nästa dag kunna gå de återstående 22 kilometerna till Lillehammer.