Till all lycka hade vi våra käppar med oss, ty nu bar det af, som om vi gått på takstegar uppföre genom hal slagen ängsmark, genom frodiga kornåkrar och så öfver steniga boskapsvägar upp till Jon Höjen. Hur han bodde och såg ut, skall jag ej kunna säga, ty der var nermörkt i den stora stugan, men en vänlig man var han och tillät villigt den eftersökte och medgörlige skomakaren att utöfva ett förbättringsverk på våra fem par vandringsskor.
Derpå bjöd en qvinna oss söt mjölk, och jag pröfvade på att sätta mig in i norska landtbruksförhållanden, ett försök som ökade min lilla kunskapsskatt med den upplysningen, att de norske bönderna måste lägga sina gårdar—»hvar de kunde bäst.»
Det var så mörkt det kunde blifva vid den ljusa årstiden, när vi till far väl skakade hand med Jon Hojen och hans husfolk samt sporde efter den bena vägen.
»Den gån I icke i qväll!» sade husbonden med en ton, som ej tillät qvinnor någon invändning. »Den är så brant att knappt vi kunna stå på den, vet ja.»
Vi hade ej annat att göra, än gå tillbaka samma väg vi kommit.—Det var nära midnatt då vi uppträdde på gästgifvaregårdens trappa; värden, som tycktes antaga att vi hade uteliggarevanor, höll just på att stänga dörrarne—man gifve akt på dessa drag af stigande civilisation!—och förklarade, att han antagit att vi ej ämnade komma hem under natten.
Då det redan följande förmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i fred med Skjäggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut på en vetenskaplig expedition för att uppsöka en klyfta, som tycktes vara vår värdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort till en pligt att visa för alla »bättre resande». Hon gaf oss så många anvisningar, att de trillade ur vårt minne vid åsynen af en trädgård, full med röda vinbär.
Gårdens piga svarade på vår fråga, om vi fingo köpa några bär. »Eg veit ikke eg.» Hvar husbondfolket fans? »Eg veit ikke eg.» Om hon kunde skynda sig? »Eg veit ikke eg»; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom att lägga armarne i kors öfver bröstet medan hon gled hän öfver tunet, för att någonstädes i ett fjös anmäla vår ankomst. Enahanda svar erhöllo vi af husets omyndiga dotter, både när hon i stor välmening plockade de största, mest—gröna bär hon kunde finna och när hon tillfrågades om priset för dem. Handeln afslöts dock till hennes fullkomliga belåtenhet, och hon lofvade oss en lika stor portion mogna bär till samma pris, då vi kommo tillbaka.
De mest meddelsamma varelser vi mötte på denna vandring voro grisarne, ty de följde oss långa stycken under lifligt samspråk. Men som vi ej förstodo hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna kände gummans klyfta, så kraflade vi förgäfves i bergen för att finna den. Jag tröttnade först vid expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver stäfjades hvarken af trädrötter eller stenblock. Icke ens då en gran strök hatten af mitt hufvud och förpassade den ned i en mindre klyfta, och hon måste ned för att hemta den kunde förmå henne lemna gummans naturskönheter att sköta sig sjelfve. Först när kandidaten föll på näsan på en säterväg, som hon en minut förut förklarat för att vara både god och—hård, biföll hon till återtåget, utan att medföra annan vinst af expeditionen, än en murkla, som hon på stående fot sjelf förtärde. Vår enda tröst var, att vi gjort färden på egen bekostnad, utan att hvarken ha anlitat statens eller mecenaters offervillighet.
Följande dag var en söndag, och då vi efter åtskilliga: »Eg veit ikke eg» lyckades få veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, något som blott derstädes egde rum hvarannan söndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde länge, att vi skulle bli de enda åhörarne, och voro i så fall villiga att bespara både prest och klockare allt besvär med vår uppbyggelse, hvadan vi gingo ut och solade oss. Men så kom vår skomakare, som tillika var orgelnist, klockare och esskornettblåsare, det senare i Ringebo musikkår, och han sökte nu att fördrifva tiden för sig sjelf och oss, genom att spela orgel. Ändtligen kom der dock så många åhörare, deribland tre odöpta spenabarn, att de kyrkliga ceremonierna kunde börja. Men då presten, sedan han beträdt predikstolen, med en långsamhet och slapphet, som skarpt afstack mot energien hos Titus, sysslade med Jerusalems jemmerliga förstöring, lemnade tre af oss i all tysthet templet, men våra tappra vägvisare höllo ut till slut, utan att en enda gång ha dukat under för sömnens lömska angrepp.
På eftermiddagen, då vi återfått vår Ambrosius, företogo kandidaten och jag en ny klättringsfärd, denna gång till ortens rikaste bonde, som bodde öfverst på bergsåsen i rigtning åt kyrkan. Med tillhjelp af händer och fötter kommo vi »benvägen», som kandidaten vanligtvis uttryckte sig, upp till den stora hvitmålade gården. Vi mottogos vänligt af den unga husmodern, bjödos på söt mjölk och bakelser och fingo tillåtelse att bese »staburen» med dess ofantliga staplar af fladbröd och stora lårar med torkadt och rökadt fläsk, inpackadt i groft, torrt salt. Näst de stora bylten af osmält ister, hvilket här blott begagnades till seldonssmörja och dylikt, väckte korfvarne vårt medlidande, ty likt arma förbrytare hängde de i taket, ett rof för sol och vind, och så förtorkade, att ingen korp ens skulle vågat sitt näbb för att bita i dem. I staburens andra afdelning fans sängkläder, snöhvita fårfällar inberäknade, nog för att fröjda själen på en mor med tio giftasvuxna döttrar, och här fans icke ens en sådan ännu.