»Her er forbandet koldt!» sade dansken huttrande.
»Vi er över trægrændsen», upplyste norrmannen i en ton af innerligt välbefinnande.
Denne härdade ungdom gick sedan till Jotunfjellen, lemnande Ambrosius att söka sig ned i samma vägrigtning, han kommit uppför fjellen. Detta lyckades honom också förträffligt, när man ej räknar hans irrvandringar och många bekymmer innan han lyckades få en båt för att komma öfver Lågen till den strand der vi väntade honom utan all oro.
»Jag lemnar er aldrig mera!» försäkrade han innerligt, då han åter befann sig bland oss vid matbordet i Sjäggestad.
Under hans frånvaro hade vi användt tiden på bästa sätt. Hertha hade fått sträng befallning att vara läkt på hälen till måndagen den 10, då vi tre kamrater, med bihang af Ambrosius, ämnade bryta upp till ny vandring; hvarthän hade vi ännu ej klart för oss Våra två kamrater hade slagit sig i ro med virkning och broderi. Kandidaten stoppade strumpor, med sinnet uppfyldt af nit mot husflugor och åtskilliga myggarter med intressant benbyggnad och utmärkta sugapparater. Hon hade med äkta qvinligt tålamod funnit sig i, att de på viddernes kärrmarker, deras fädernesland kringsvärmat oss värre än friare kring en rik arftagerska och varit efterhängsna som handelsexpediter, näsvisa som pensionsflickor och snarstickna som unga literatörer, men att de—myggorna—här fortsatte samma lefnadssätt och idkade samma födkrok, det bringade kandidatens blod i kokning. Och när så husflugorna klefvo ner sig i gräddskålen, trampade sockret under sina fötter, gjorde en konst i bordduken då de anstälde flygöfningar kring steken och hade simmuppvisning i soppterrinen, då sprang kandidaten upp från sitt säte och anstälde, med servetens tillhjelp, en jagt så det hven om öronen på både flugor och menniskor. Häraf kom det sig att hon ej i skjutsboken ville, i likhet med oss andra, skrifva ett par erkännande ord om gästers behandling på Skjäggestad.
Vår första upptäcktsfärd från nämde ställe gälde en skomakare, och redan samma qväll, som vi anlände dit, gingo vi fyra kamrater 3 kilometers landsväg för att träffa en sådan karl, men fingo så höra, att han gått till fjells för att skörda hö. Folk samlades kring oss, och vi pressade hvarje vuxen mansperson för att söka väcka möjligen slumrande becksömsanlag, men förgäfves. Ja, det vill säga, att vi funno flere, som vidkändes dylika anlag, men de voro ännu så outvecklade att de bäfvade tillbaka för svenska fruntimmersskor af så bedröfligt utseende som våra. Vi hade jagat en dylik slumrande skomakaresjäl in i en loge, men han räddade sig genom att ropa: »Der kommer ju skomakaren!» Der blef nu en jagt, fången före, två af oss efter, och så kringrändes den andre karlen, drefs in i en närbelägen handelsbod och befans vara »en galen gut», det vill säga en, som aldrig i sitt lif tänkt på att bli skomakare.
»Åh!» ropade nu vår för detta fånge. »Skomakaren är ju uppe hos Jon Höjen och syr, det minnes jag nu. Gån bara dit upp, så låter nog Jon honom laga edra skor.» Och så pekade minst fem personer, ifriga att blifva oss qvitt, upp på en bondgård, som låg högt uppflugen på bergsryggen, der dess byggnader svagt skymtades i qvällens skymning.
»Skola vi först krafla oss dit upp och så tillbaka hit, för att slutligen gå 3 kilometer landsväg till gästgifvaregården?» sporde jag, som började tycka att det hela artade sig till en liten vandring på 8 á 10 kilometer på aftonqvisten.
»Naj da! Der går en ben väg från Jons gård ned till stationen», ljöd det enstämmiga svaret.
»Sätt i väg då!»