En norsk turist hade klifvit förbi oss på vägen till Kirkestuen; der satt han sedan bredvid mig vid bordet, och att döma efter hans längd, antog jag att det var han, som legat i de två sängarne på Holmen. Han påstod sig visserligen blott ha legat i en, men då måste han, haft sina ben inrättade på samma sätt, som engelsmännen sina metspön, så de kunde förkortas efter behag, ty till och med i skjutsböckerna få de norska sängarne hålla till godo med den anmärkningen, att de äro för korta.

Vi afbidade på nämde station de svalare eftermiddagstimmarne innan vi fortsatte vår väg, eller som kandidaten anmärkte på »ren» norska: »gingo 30 kilometer benväg för att kvile lidt på Skjäggestad.»

Hur vacker naturen i Gudbrandsdalen än är, blef det nemligen snart klart för oss tre, som ej kunde få nog af den mera storslagna fjellnaturen, att här blott finnes välklädda berg, leende bygder, gröna sädesfält på bergsluttningar samt en blågrön flod eller smal sjö och en utmärkt landsväg i dalbottnen hela vägen fram till våra koffertar. Våra två vägvisande kamrater hade af bekanta blifvit anbefalda Skjäggestad, som ett lämpligt ställe för sommargäster, hvilka ej gingo ut för att idka sällskapslif bland nervsvaga personer, alpstafvar från Kristiania och klädkistor från Stockholm samt hela Norden för resten.

Då vi närmade oss vårt utsedda hviloställe, sågo vi våra två kamrater, åtföljda af en hvit mössa, under hvilken vi anade ett studenthufvud, och vår harm gaf sig luft i knotande beskyllningar för svaghet och brist på trohet mot gjorda öfverenskommelser, samt i det enhälliga beslutet, att de skulle få ha karlen för deras egen räkning. Man torde härvid hafva godheten lägga märke till den stora olikheten emellan vårt högt uttalade beslut och de tysta föresatser, som före likställighetstiden plägade fattas af qvinnor, när de sågo sina likar i ungkarlssällskap. Kandidaten satte fötterna i marken, så fast och säkert som en liten norrbagge, Hertha styrkte sin hållning genom att slå upp sitt halft förolyckade paraply, och jag började just bli liksom rädd för den okände manlige gestaltens öde, när han sprang fram och utan vidare slöt mig i famnen, med fältflaska och min höjda björkkäpp, och utropet: »Kære, söde, gamle Ave!» röjde på en gång sin danska börd, sina känslor och på hvems syndaregister hans närvaro här skulle skrifvas.

Vi kände honom alla, men trodde honom vara med sin familj på besök i
Stockholm, och nu stod han här i aftonsolens glans vid Skjäggestad.

På denna gästgifvaregård hade han i två dagar hållit flugorna, myggen och våra koffertar sällskap; dessa senare hade han egnat en så öm uppmärksamhet, att gästgifvarefolket, honom oåtspord, trolofvat ynglingen med en af dess egarinnor och nu voro ifrigt på spår för att bland oss fem finna den rätta. Ett fint nationaldrag och dertill ett så äkta menskligt, att vi till och med kunna spåra det i den svenska folkkarakteren. Forskningarne på egen hand gingo dock så klent för vårt välvilliga värdfolk—frun åtog sig att blifva vår värdinna mot en ersättning af 2 kr. per man dagligen—att det syntes vara nödvändigt att vi sjelfve förhördes. Men icke våra gemensamma bestämda förnekanden af alla giftasgriller, eller den arme studentens gröna tjuguåriga ungdom kunde rubba det erotiska parets en gång fattade, öfvertygelse.

Ynglingen—vi kunna ju kalla honom Ambrosius—hade begifvit sig från Stockholm till denna något aflägsna mötesplats, klädd i lätt sommarkostym, hvilken han gjort ännu lättare genom att lemna sin öfverrock qvar i Kristiania. Hans öfriga utrustning bestod af en liten rensel, en bror till kandidatens, men mycket mindre innehållsrik, en tobakspung med tillhörande pipa, en liten resväska, ett par grå linneskor och en fruntimmersregnkappa—en svart gummisyster till kandidatens—en burk vasilin och en alpstaf.

»Nu måste jag naturligtvis till fjells?» sporde Ambrosius sedan återseendets fröjd blifvit afkyld af qvällsdaggen. »Men jag vill ej gå allena, som Adam i paradiset», tillade han med något bönfallande i stämman.

Han var nästan naken nog i sin åtsittande drägt för att kunna göra det, men fast vi ej hade någon Eva att skänka honom, beslöt jag att förse honom med ens hjelp på färden. Ute på verandan satt samme långe norske turist, som omöjligt kunde ha legat rak i någon norsk stationssäng, och för honom förestälde jag vår Ambrosius till benäget medtagande upp till sätrarne, och så ombonade vi studenten med en röd sjal, som jag för femton år sedan fått af en svensk republikanska, för att ge mig mera färg, 1/2 kaka chokolad och 5 kubiktum konjak samt hans lånta fruntimmerskappa, lätt och tunn som de såpbubblor, hvilka lyckan påstås roa sig med att blåsa åt folk, men kappan var dock enfärgad svart.

Ynglingarne gingo i den tidiga morgonstunden den 7 augusti »bent» till fjells och säters, och om denna, vår Ambrosii vandring skall blott förtäljas, att han och norrmannen en morgon i soluppgången lågo på fjellet, troligen för att iakttaga detta skådespel under ett fint duggregn. Gummikappan låg utbredd under dem, och den tunna republikanska sjalen höljde vår ungersvens breda axlar.