Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.

Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel, snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i ett förträffligt skick.

Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron, hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.

Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo, och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade, om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:

»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.

Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges; men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt »selskabet undskylde blåbärene.»

Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla sanatoriet.

Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga aldrig, derför vill jag blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden sågo nedanför, men ändå bredvid oss antingen det vägstycke, vi nyss färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan! Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall, så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande forsen.

»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad till både kropp och själ.

Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta blandade en droppe vemod i glädjebägaren.