På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång, att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall till lustspelet.
De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af »trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera än 1,50 kr. per hufvud.
Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade», fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi en gång hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket. Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och kafring.
»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked——.»
»Rör oss ej, vi äro ej hungriga!»
»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»
För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»
»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade Ambrosius, som i samma andedrag påstod att jag var »åndssvag af bare sult.»
»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land, »jungfrun sade väl icke händelsevis stekta refbenspjell?»
»Nej, det sade hon visst icke.»