»Nej, men kanske ribben, som är samma sak».
»For pokker, der flöj riporna til Sverrig!» hånade Ambrosius; men kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.
»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och danske turisterna.
Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila, måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.
Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor, ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi beslöto tvinga.
»Ni har väl konjak i ert hus?»
»Ja da, men ingen till salu.»
»Hvem begär väl det! Men vi måste, för vår helsas skull, ha denna fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan om ni vägrar oss denna tjenst.»
»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld, och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i drickspengar.
Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna, ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de, då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den återstående vägen till Kristiania.