Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap, ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han. Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far hade »en dejlig stemme».
Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler, och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf, se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han utbrast:
»Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit vi, som spelat komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til Kristiania.»
Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de turister, som kommo i den minsta beröring med oss.
Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att han ej förstod hvad vi sade.
Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet, att vi blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst leende på mannens underordnade läppar.
Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet, men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten eller morgondagen.
Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe, medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till.
»Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden, hackande tänderna af köld.