Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att frysa värre än en gammal orang-utang.
Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar, på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten.
»Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!»
»Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.—Hva siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt ungt menneske kan få sove på sin bænk—Begynder du også, Hertha! A, gjör mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!»
»Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!»
»Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller tilstå at du fryser!»
»Nå väl då, jag fryser dugtigt.»
»Fryser du! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?—Ja, bare ti stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og Ambrosius, og de to er i grunden enige.—Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror jeg får kalde dig menniska, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen at puste, for den hviler sig og er—varm, det gamle ækle dampdyr.»
Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme; sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin »enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa fast vid madrasserna.
Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon blott 60 öre per man.