Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad »holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade:
»Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så grimme navne».
Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars långa dröm i det sköna Valders!
Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden på Spirelen ej skänkte oss större njutning.
Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell», der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater, följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej kan resa billigt, »som bättre folk», i Norge!
Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar. På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej ändå ansåg oss rigtigt säkra för intrång, gaf han rollen af ett skrikande lindebarn, och det med en naturtrohet, som kom hvarje passagerare att fly långt från vårt grannskap.
Jag önskar att jag kunnat pryda detta verk med de åtta dråpliga bilder, som Ambrosius ritade, de skulle i hög grad höjt förtjensten för—förläggaren. Ty porträtten stötte mycket på karrikatur och något på skandal, och som bekant är det endast böcker i sådan anda, som för närvarande kunna göra någon större lycka i vår läsverld. Men Ambrosius kunde ej skilja sig från sina konstverk; de skulle, sade han, ute bland Vesterhafvets »klitter» frammana minnet »om den mest morsamma rejse» han någonsin gjort.
I Drammen skildes vi från vår präktiga norska och på bangården i Kristiania tills vidare från vår skånska turist, som dock skulle följa med Zéphyr till Malmö. Jag föreslog, understödd af Hertha, att vi skulle gå med värdighet igenom den norska hufvudstadens gator, och Ambrosius instämde i förslaget genom att halfhögt uppstämma en studentmarsch, hvilken tvang oss alla in i en så rask takt, att ingen menniska kunde misstaga sig om vår egenskap som glada turister, hvilka ej läto nedslå sig af det ihållande regnet.
Det var nermörkt när vi klefvo om bord på Zéphyr, der vi helsades välkomna af kaptenen och våra två i Skjäggestad qvarlemnade kamrater, så att nu voro vi fem, utan anförare, åter församlade med Ambrosius som bihang. De två kamraterna hade genom en oväntad, men glädjande underrättelse blifvit manade till skyndsamt uppbrott från Gudbrandsdalen och hade skyndat att, medelst skjuts och jernbana, uppnå Kristiania samtidigt med oss.
De följande två dagarne använde vi till att i sällskap med Ambrosius beskåda en del af Kristianias sevärdigheter samt till en färd till Ladegårdsön. Här besökte vi samvetsgrant Oskarshal, bondstugan och Stafkirken, alldeles som prinsen af Wales sedermera gjorde; dock må ingen deraf draga den slutsatsen, att vi ha några anspråk på att i något fall dela smak med samme höge resande.