Och så tror jag mig samvetsgrant ha berättat allt, som kan tjena till upplysning och uppmuntran för kommande slägten af qvinliga turister.
Än mötet med norrmannen på Karl Johansgade då, min nådiga!—
Ni har rätt, ärade läsarinna, det glömde vi—icke. Vi gingo vid den aftalade timmen till en bod vid det aftalade hörnet för att köpa ett par stoppnålar till kandidaten, ja det vill säga, hon handlade och vi förhalade tiden. Men just som uret i ett närbeläget kyrktorn slog den utsatte stunden, for den qvinliga trolöshetens ande in i Herthas nya promenadskor, och hon flydde med bortvändt anlete nedåt Skippergade, men vi två andra höllo tappert stånd ännu en minut, bevakade af vännen Ambrosius. Och så kom norrmannen. Hertha återfördes genast fången af Ambrosius, och så fingo vi alla fyra tillfälle att säga norrmannen ett hjertligt tack för den präktiga resplan, han åt oss utstakat.
»Jag tyckte jag såg edra två kamrater här redan i går, jag helsade, men då de ej besvarade helsningen, måste jag ha misstagit mig», sade han.
Vi bekände då, att våra två kamrater med djup bedröfvelse beklagat sig öfver att två gånger ha mött honom på samma gata, och då de voro fullkomligt oskyldiga till alla mötesaftal, utom med Zéphyr, så ansågo de sig ej ha skyldighet att dela våra äfventyr inne på stadsgatorna.
Om han var gift? Ja, ärade läsarinnor, det glömde vi alla fyra att taga reda på. Men han såg så innerligt glad och förnöjd ut, skrattade så hjertligt, att vi antogo att han hade alla giftastankar bakom sig, såvida han möjligen ej var förlofvad, men det försummade vi också att fråga efter. Vi hade så mycket annat att tala om medan han följde oss ned till ångbåten.
Här träffade vi åter vår norska kamrat; hon följde ned sin skånska väninna, och nu när Zéphyr började rusta sig till affärd, och afskedet kastade vemodiga skuggor öfver våra anleten, gåfvo somliga af oss hvarandra, enligt äkta fornnordisk vikingased, goda gåfvor. Hertha fick af norskan det paraply, som stödt henne under vandringen uppåt Galtepiggen och som nu behöfde hemta nya krafter och ett nytt öfverdrag i ett blidare klimat, men blef i stället bortröfvadt under resan till Malmö; kandidaten erhöll af Ambrosius en elegant och berest nagelborste, och han fick i utbyte ett par alldeles nystoppade strumpor.
Nu komma nyförvärfvade norska vänner, för att
med himlens gråt, som nedåt kinden glider han står och helsar folk på alla tider, har än han helsas sjelf i Norges land.
I aftondimman sjunker kungastaden och tysta stå vi alla fem på däck, ty skämtets slussar torkat, hela raden, och tårefaten ville springa läck, när minnet nu ses staf och rensel fatta och kila af mot Mjösens fagra strand, för att, likt fjäril'n, hvarje ros beskatta —ja, tröste oss, om så vi sökt att snatta!— Vi kysste endast nickelbägarns rand.