Och landet gömmes för vårt sorgsna öga —vi ha dock tio, två för hvar och en— men minnet går att sig i »Gausa» löga, drar se'n till fjells på viljestarka ben. Det jublar högt på granbevuxna branter, det svänger mössan åt hvar fjellbjörks topp, det gnor omkring likt Norges bruna »fanter», [ziguenare] och famnar bergen rundt kring alla kanter; ty minnet har ju ingen mensklig kropp.
Än står det rosenrödt vid Kærnlis sæter och helsar Anna med ett tyst Guds fred! och så med henne »rommevafler» äter samt tar in grädde med en väldig sked; än far det bort till de aflägsna fjellen och rullar sig på dvergbjörk, ljung och en, der snön än ligger hvit på många ställen, så minnet snart far under fårskinnsfällen på säterbädden, hård som klippans sten.
Der ligger det en stund i ljufva drömmar vid spisens eld och kaffepannans doft; så vadar det i strida, klara strömmar vid stjerneljus på himlens blåa loft; ser då på afstånd Jotunfjellen blänka i silfverglans på »viddens» kala stråt, ser husvill flock små bägare iskänka, för att till mat ej frestas tanken sänka, men gråa sälgen står i nattlig gråt—
Håll minne! håll nu rast i fagra bygder bland frodigt korn och enkel lefnadssed, och se dig glad på Nordens gamla dygder och sola dig i fromma hjertans fred! Och se hur andelifvet kraftigt spirar, der kunskapssäden utströs tung och ren, hur vaknadt folk i stillhet kransen virar, tredubbel krans, som en gång Norden sirar, då trenne stammar känna sig som en.
Du stolte, styfve, gode broder Nore, i allt du talar Nordens språk ändå; för syskon tre helt visst det bättre vore, om vi hvarandra bättre lärt förstå.— Tag mot vår helsning med ett manligt löje, så hjertefriskt, som stundom du kan le! Tack för ett godt, ett härligt sommarnöje! I detta tack du all den kärlek röje, som du kan få, när du vill kärlek ge!