Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.
PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT
Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat: den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band, utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern, eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet: »Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att skriva vidare mot den privata äganderätten.
Han svarade denna delegation med de berömda orden:
—Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och brottslig. Den är löjlig.
Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och påbörjade det elfte bandet av sin Kritik av äganderätten. Det var hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg, tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet—bandet som skulle sluta med kursivsatsen: