Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det slutade med ett mord.
Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest revolutionerande av alla skolor.
Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden, och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
Han sade:
—Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
—Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte döma till döden.
* * * * *