En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil. Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett triumferande böl.
Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den, men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat, så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.
MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT
Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan. Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
* * * * *
Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser—tendenser till avfall.