Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit därstädes i en ålder av nära sextio år.
Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden. För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust, var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.
Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska. Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände för alltid sitt fosterland ryggen.
Hans öden i det nya hemland han valt sig—Nordamerikas Förenta stater—voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas statsskuld.
Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade. Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den fortsätta.
En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en välbehövlig vila.
Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en förmögenhet.
Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det just över hans deponerade penningar!
Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli fastighetsägare:—all right, pengar på bordet!—Jag skall betala er efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År 1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu, när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.—Sannerligen, man kommer att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så arbeta de arbetare fåfängt!