—Försynen, min bäste herre, försynen.
—Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han sig bra, och delvis hade han tur—föräldrarna kallade det för försynens ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt huvudet, och han slog sig på rackarliv.—Är det här gränsstationen?
—Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
Nå, hur gick det er vän?
—Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den skaffade honom dem, eller vad säger ni?
—Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
—Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade försynen för mening med att låta honom få pengar?
—Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack, min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens mening?
—Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
—Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle vilja låta er vän slippa undan—d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl; tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!