Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.
VID GRÄNSEN
På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
Vi få cykla vidare ensamma.
Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro. Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga plåga, och stiga upp i tåget.
Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd. Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en orkanlik styrka—tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster. Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja brottas med elementen.
Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och korsryggen.
—Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt idéassociationerna: hus—människor i dem—alla människor äro törstiga—krog—öl. Vi spänna i med spontan energi och på några minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas vi av en röst.