—Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får man inte cykla längre?
—Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå dit ned.
—Varför då?
—Det här är gränsen.
Det är sant, det pågår ett världskrig.
Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
—Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt, vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan bron—en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.