Detta är alltså gränsen.
Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan, så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har också varit vid gränsen, men motats över den av den unga barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.
VERANDA MOT HAVET
Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och tände en ny cigarrett.
—Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och en lagom stark måltid—alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt madeiraglas.
—Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den minste:
—Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.