Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger, att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
—Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
Är du ignorant?
—Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig. Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena. År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis. Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras, växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre gånger högre än Nelsonpelaren.
—Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och färdiga att störta.
—Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror det blir regn.
—Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn. Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden. Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en betydelselös episod.
—Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår, att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
—Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt. Skål!