Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
Herodes, konung av Betlehem.
WELTPOLITIK
Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred (eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå hädonist.
Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. Jag fann mig med en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. Men låt oss tala om Louise av Koburg.
Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den som höll på att göra det var svensk och hette—men nej. Inga namn!
Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom—han var 24 år—hade han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till hans förfogande, när han ville spela—och fick kapital. Det var just det det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. Och plötsligt tycktes mina böner verka.
En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med salt och ett glas franskt brännvin:
I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?