Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och hans vänner rika.
På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
Mentone.
Varför var detta nödvändigt?
Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att sälja sitt system till underpris.
Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om tyskan hade fått pengar eller ej?
Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek—en fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en dans.
Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till biljetten. Jag var luspank.
Käre bror—jag beklagar. Jag också. Du får gå.
Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!