Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
—Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
—Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
—Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste betala.
—Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst var brusten.
—Var är denne engelsman? sade polisen.
—Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
—Aldrig, sade jag.
—Till polisstationen! sade polisen.