Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig, med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
—Har du någon sprit, Göran?
Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen fördel eller njutning.
—Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den närliggande storstaden.
Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is. Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna vände sig till min vän och ropade:
—Fy fan, där sitter ju ett—
Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund. Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.