Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag gjort senare.
PÅ TAL OM NIKLASSON
Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping—trehundra kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna—böcker, blomsterpress och en väldig bolster—och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25 kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret, frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt; exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av Niklasson.
Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer, och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
—Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals koppar kaffe.
—Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn betala.
En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen till dörren, låste ut dem och sade:
—Sådana kunder betackar jag mig för.
Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt, avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.