Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen. Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.

Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.

Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på något.

Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten. Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:

—Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!

Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank, i vilken han skulle placera sina tretusen.—Men Niklasson överlistade alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer, som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.

Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
Jönköping.

EKONOMISK ÖVERSIKT

Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att »dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng; under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.

Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.