Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år och sökte få spikad en doktorsavhandling om Det afrikanska Mqunfolkets dialekter. Avhandlingen blev spikad, men icke på universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade. Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka». Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i morgon.»—Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset, förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av Håkansson, in över dess dörrtröskel.
Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom, gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student, bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna. Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack en toddy och lade sig.
Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?—Plötsligt greps han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen, där han låg….
Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar. »Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar, dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är allt redo för att mottaga Håkansson.
Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti utanför Gyllene Vinthunden.
TORGSKRÄCK
Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått torgskräck av anblicken.