Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig, liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än Storstranden.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Storstranden blev utom sig.
Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt. De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé, kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista hundrakronan. Storelven sade:
—Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
Storelvens hand.
Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det, utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det hade han skrivit—han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha. Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret! Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade, att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven, som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen. Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det visserligen obetydliga belopp som influtit.
Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.