Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
Storreveln—men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.

MÅLERISK JULAFTON

Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången. Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro församlade.

Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst, att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och Dybedræt sade:—Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli; tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig sade:—Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.

Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg. Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att bevisa, att han hade rätt:—Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.—»Det går aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka sig!»—»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte förrän andra upplagan kommer.»—»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.—»Hör på», sade förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför? varför?»—»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant; bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.

Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig. Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning gjorde dem oskiljaktiga.

Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.

Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ, vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.

När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över brödraparets vänskap.

—Har du redan varit där?