—Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall förstå sig på konst.
—Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen aldrig kan bli konst?
—Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
—Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej, bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga. De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att dricka hans portvin?—Till slut ringlade de ut och in i huset, fullkomligt tämda.
Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens; på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad. De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
—Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var har ni era överrockar?
Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula enfaldig.
—Skräddaren—obegripligt—hade lovat den säkert—