Börevig blossade upp.
—Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så—
Dybedræt kände stöten.
—När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd du åtminstone på någonting.
Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte hat och hårdhet.
—Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
Vill du med in här? Vad vill du ha?
—Med in här?
—Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan fyra härute. Vad vill du ha?
Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen. Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras bord—med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och hård. Frid på jorden och människorna—där kom kaffet.
De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak. Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt. Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges befolkning. Till slut började Börevig nicka.