—Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls på stampen?
—Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse, som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket behövdes, och såg till att de kommo ut.
Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras oportotrance. Det var Börevig som sade det.
—Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut medgav han dess riktighet.
—Ja, fy fan—
Därpå fick han en tröstande tanke.
—Det vill säga, när man har päls—