Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
—Fy fan—låt oss gå.
—Säger du fy fan om julen, då vi—
—Betala nu, och låt oss gå.
Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett stycke ner längs Allégade.
—För fan, min päls—
Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just avskjuten kanonkula.
—Min päls—han säger, att du—vad fan menar du? Vad in i gloröda helvete menar du?
Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
—Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?