Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
—Vad var det du sade?
—Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
Har du gett bort min päls?
Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade han gjort? Han hade—ja visst, nu mindes han det.
—Koss—ja, det var sant, den fick en tiggare—
Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre. Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned av harm och ropade:
—Förbannade parallellepipedist—pang—först går du och får pengar—pang—och så—pang—ger du bort min päls—
Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var ju jul och frid på jorden och människorna ett gott—
—Ser du—låt bli, säger jag—det kom en stackars man—seså för fan—det är ju jul—nej, nu blir jag arg!
Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker: