—Förbannade parallellepipedist—därför att du fick pengar—gå och ge bort min päls—
—Din päls—jag ger fan i din päls.
—Det tror jag nog, men du skall få se på annat—jag skall anmäla dig för stöld, din—
—Vil De nu se at holde Kæft!
Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden blossade upp.
Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på konstnärsbrödernas vänskap.
Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre. Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
—Där är han!
Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke mindre glädje vid anblicken av Börevig.