För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra. Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens sista.
Detta är berättelsen om hans död.
Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna famlade kring i mörker. Skräcken, som var hans specialitet, ville inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka hans slappnade fantasi till liv.
Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent. Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade det vid sidan av vägen.
Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga—mycket få—av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det han hört för ett ljud?
Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna. Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet alldeles tydligt—lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken, som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom. Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade fikonlövet.