Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om hur nödvändigt det var att akta dörrarna för sådana där, och att hon icke fick ge dem något, när hon icke själf vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste människa i världen; men framåt skymningen skulle gumman gå bort till någon bekant, och hon gick då och stoppade och snodde både länge och väl i köket och skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när Augusta med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon skulle taga vägen, och hvad hon letade efter, så snäste hon alltid af henne med ett:
»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan utom porten utan att be dig om lof? Ta in min kappa nu och gamla hatten, det är inte värdt att ta den nya, när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa ner till Södermalmstorg litet.»
Efter en stund bar det af med gumman, och hon hade då alltid under kappan ett litet knyte eller en korg, som hon omsorgsfullt dolde för de hemmavarandes blickar, nästan som om hon gjort något ondt.
»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby tull,» sade Augusta till den unga flickan; »det ska ingen få veta’t, förstås; men jag såg att hon stack ner bröd och kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig ändå, frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick Augusta ut i köket, förtjust öfver gummans rolighet och sin egen klyftighet.
Sådana scener upprepades merendels ett par gånger i veckan, och i synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare. Men för hvarje gång som gumman kom hem ifrån en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare än vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke skulle se att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde hon in sig i sitt rum en halftimme eller så omkring, sedan hon kommit hem. När den halftimmen var förliden, kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans rum och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan teet dracks, kunde hon ofta nog för sin unga hyresgäst omtala hvilka scener hon varit vittne till.
Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga patiens, och under tiden brukade hon, isynnerhet om hon var vid riktigt godt lynne, och det var hon nästan alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt förflutna lif, isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna. Gummans minne var nämligen rikt späckadt af händelser från hennes ungdom och från den praktik, som hon under loppet af så många år utöfvat inom en mängd ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades ännu ofta vid mera invecklade fall till och med af hennes yngre yrkessystrar, som, fastän de hade bättre undervisning att tillgå, likväl gärna togo sin tillflykt till den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket intressant att höra gumman omtala sina observationer från de många olika hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.
»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra, i det hon nästan mekaniskt blandade de många kortlekarne till patiensen, »har man i mitt yrke ögonen öppna, så kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte yppas i hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett hus, glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen, och det som för världen kan se både grant och ståtligt ut med besked, det är så lagom präktigt, skall jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp alla underliga händelser och öden som jag varit vittne till under min trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska märkvärdig roman utaf det, och inte skulle den bli oläst af brist på omväxling, det vill jag gå i god för!»
Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket lätt glömma saker, som tilldragit sig under den närmaste tiden, då hon däremot alldeles klart och tydligt kom ihåg sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan. De stora händelserna från århundradets början mindes hon särdeles väl. Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts död, Fersens mord, Karl Johans hitkomst, och föreningen med Norge; allt detta mindes gumman som om det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst 1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon hade händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen, då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.
Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelser, då var gumman i hög grad både intresserad och intressant. Hon började då alltid med något minne från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med det större minne om hvilket hon talade, och det var med ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.
»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann ... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter — då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka. Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste illumination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle få slag ... och jag måste ta och bära honom till fönstret för att han skulle bli säker på att det inte var huset bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga. Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n. Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg, Gud signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde att det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg, det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta hustrun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste son började redan då att, så ofta han kunde, gå på spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och som det var det enda nöje vi hade råd att kosta på oss, så begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt! Jag hörde Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha i Friskytten, och den kvällen går aldrig ur mitt minne. Jag kommer också mycket väl ihåg när lärftskrämarna hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken som han hade på sig som Varner, när denne kommer som tiggare i sista akten, den hade jag skaffat honom från klädståndet ... se, han umgicks med son min, han också, liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var min själ inte så tragisk då, som han var på teatern inte. Och Hyckert se’n! Två dar innan han sköt sig, var han på middag hos son min, och var så glad som om han tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»