»Ha ha ha ...»
»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»
»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru och barn hemma, och ingenting att ge dem att äta, säger han.»
»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar han bor, jag?»
»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby tull.»
»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet utaf det där buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och så kan du fråga honom efter husnummern, och säga honom med detsamma att han inte får gå och tigga vid dörrarna, och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»
»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»
»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan är lång! Skynda dig nu!»
Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid reflexionsspegeln för att se efter hur tiggaren såg ut; när hon sedan fick veta husnummern, brukade hon nästan alltid säga liksom för sig själf:
»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’ väl en sådan där, som inte ids arbeta, kan jag tänka. Det är aldrig värdt att tro sådana där mer än jämnt.»