»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»
Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.
4.
Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven den att hon utöfvade en efter sina tillgångar ganska storartad välgörenhet; men icke den braskande välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta och stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den ett fel. Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd utblottade familjer, som hon alltid såg om och plockade till mat och penningar så ofta hon kunde; men hon gaf högst ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare än gumman själf, och när det ringde vid järndörren och någon fattig stackare uppenbarade sig, kom hon alltid in till gumman med andan i halsgropen, och ropade med sin gälla röst:
»Frun!»
»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du kommer så där flygande?»
»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där nere och tigger. Han frågar om frun har några strumpor att ge honom?»
»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»